sixxhundred… sitter jag här, fingrarna stilla ovanför tangenterna… Orden kommer inte fram. Varför sätter jag mig då här? Kanske för att få ut mina känslor, vad vet jag. Den här dagen har allt gått i slow-motion, jag har inte orkat, inte velat, kanske till och med inte kunnat ta itu med särskilt mycket. Det är fullt tillåtet försöker jag intala mig själv men jag har dessa måsten hänger ovanför mitt huvud som ett svart moln som ger blixtrar ner i tankarna. Jag är konstig. Verkar utåt som en lugn och avslappnad person men inuti är det mycket som rör sig. Morfar ploppar upp titt som tätt idag. Helt förståeligt kanske. Det får helt enkelt vara såhär ett tag nu, döden är inget man tar med en klackspark. Inte jag i varje fall. Det är ett avslut, kanske till och med en början på nåt men så mycket vet vi inte än. Inte förrän man är där själv. Så än så länge innebär döden enbart sorg…
Zandra har sovit sin allra längsta tupplur idag, eller så känns det bara så på grund av omständigheterna. Hon sover än. Snart ska vi hämta Isabell på dagis, idag skulle dom ta en tur med “Tuffis-tåget”. Hon har verkligen sett fram emot det så jag hoppas att det blev roligt! Ikväll ska vi till några kompisar, Robin, Anna och barnen. Ser fram emot det, ska bli skönt att tänka på annat. I morgon är det jobb för min del, känns helt ok faktiskt. Hm… Nä, jag får nog allt ta och väcka till lilla Törnrosa här inne så hon hinner äta innan vi ska gå… Bye!
