Sixxhundred

Dessa två ord har ekat i mitt bakhuvud i ungefär 8 år, ibland gör dem sig påminda och får mig att må dåligt. Ikväll är det en sådan kväll, vill bara gräva mig en grav och gömma mig från den grymma verkligheten och människorna som den rymmer. Försöker sova men gamla minnen ploppar upp och jag ser bilder innanför ögonlocken, bilder som jag oftast lyckats förtränga. Men inte ikväll. Jag tänker på tiden då jag inte visste vem jag var, allt var åt helvete och jag ville bara dö. Nu är det annorlunda, så varför tänker jag på detta? Är jag socialt handikappad? Det känns så stundtals… Har fortfarande svårt att öppna mig och har svårt för att skaffa vänner. Det är inte många som känner mig på riktigt. En socialsekreterare sade att jag var socialt handikappad och ville ha in mig på ett behandlingshem av flera orsaker, jag var då 16 år gammal. Hade det hjälpt mig? Idag sitter jag här, är lycklig som bara den och har lyckats bli en person som i varje fall de som känner mig på riktigt tycker mycket om. Så vad är problemet? Varför etsades just de där orden fast i bakhuvudet? Kanske för att jag ibland kan känna att det kan vara sant… Ikväll tror jag det. Kan inte sova. Tänker på allt det jobbiga och ju mer jag tänker på det desto fler minnen kommer upp, borde sluta men på något sjukt vis känns det som att en sten i bröstet avlägsnar sig sakta men säkert. Det är skönt. Önskar jag kunde berätta allt för någon, någon som lyssnar helhjärtat och är intresserad av vad jag har att säga. En någon som förstår. Vill ju bara öppna upp mig.