Jahapp…

Snor, snor och snor överallt. Blir galen på detta snörvlande, rinnande onda ting som inte vill försvinna! Jag själv har varit förkyld i ett sträck sen oktober fanimej och för att inte nämna barnen. Stackarna! Snoriga, hostiga och hängiga har dom varit ännu längre än jag. Varför slutar det inte? Kan det vara för att jag slarvat med handspriten? Har så torra och trasiga händer så jag trappade ner på antalet handspritstvättar per dag. Det blir antingen eller… SUCK! Fasen, vad jag klagar!

Julen är här, idag är det den 21 december och inte mindre än tre dagar kvar till självaste julafton. Härligt! Känner ingen stor julpress än så länge, julklapparna är klara, likaså julkorten och granen och idag ska vi inhandla julkrubb. Har inte bakat och donat lika mycket i år, inget julgodis till exempel. Endast lussebullar och pepparkakor. Julen kommer säkerligen ändå, vare sig du stressar och fixar så att allt ska vara perfekt eller som det MÅSTE vara enligt tradition. Jag tänker mest på barnen, det är deras högtid. Kul att vi fått lite snö, blir mera jul då på nåt vis.

God Jul på er alla!

Tiden tills nu…

Tre månader har gått sen jag skrev sist. Ett kvartal. Tjugofem procent av ett kalenderår. Det är en tid och den tiden vet jag inte var den tagit vägen… Jag har inte den blekaste. Det har inte hänt särskilt mycket, bara vardagliga rutiner – halvtaskig sömn, vaknar till en alltmer irriterande alarmsignal, äter All-Brans och en kopp riktigt svart kaffe, plockar fram kläder till barnen, väcker barnen, ger dom frukost och sätter på barnkanalen (tack o lov för denna barnkanal), smetar på fejset, klär barnen, borstar alla tänder och på med samtliga vinterkläder och stress till dagis. Jobb. Stress till dagis igen, småprat med fröknar och deltar i verksamheten en liten stund, klä på samtliga vinterkläder igen, bege sig hem eller till affären. Lagar mat med barnen runt benen och fingrarna på skärbrädet. Mange kommer hem, sätter oss till bords, mat överallt och kladdiga barn. Tvätta, duscha eller bada barnen. Leka eller diska, tvätta, städa… En kopp kaffe med min älskade. Natta barnen, bolibompa, pyjamas, borsta tänder och läsa saga. Hänga tvätt. Duscha. Slänger mig i soffan och är totalt färdig. Orken har varit liten under hösten och jag ber alla medmänniskor om ursäkt för vår asociala inställning! Har bara känt mig så deppig! Jag vet inte vad som gör det. Sliten bara… Vill göra så mycket men inget blir av ändå. SUCK! En kväll som denna gör susen. Jag är solokvist. Barnen somnade ifrån mig, sover gott i sina sängar och Mange är iväg på julbord med jobbet. Jag tycker att det är skönt att bara vara jag, bara vara själv en kväll ibland. Konstigt kanske…

Snälla, hugg av mig huvudet!

Jag har nu plågats av en enormt påfrestande huvudvärk i tre dagar! Tar 3-4 värktabletter om dagen för att bli något sånär människa men när den sen kommer krypandes tillbaka vill jag inte leva. Ok, jag överdriver en smula nu men faan vad ont jag har! Vill bara klaga, låt mig. Sen ska jag faktiskt be om att få klaga vidare för min yngsta dotters vägnar, hon är sjuk IGEN. Just idag för två veckor sen var jag med henne på sjukhuset och fick henne undersökt och recept på antibiotika för en smärtsam öroninflammation. Nu är vi där igen, jag vet dock inte vad det är denna gång men hon har lite feber och näsan rinner, hon är hes och allmänt gnällig. Bara en vanlig svensk förkylning skulle jag tro. Men man blir såå less, kan inte barnen få må bra?? Båda hostar och harklar sig nätterna i ända och ska prompt sova i våran dubbelsäng, blir väldans trångt vill jag påstå men vad gör man inte för sina barn? Jag vill att dom ska känna sig trygga, i synnerhet när dom är sjuka! Isabell går på dagis idag som sig bör, blir roligare för henne där än att sitta här hemma med en febrig lillasyster och en halvdöd mamma. Mange jobbar. Han trivs inte så bra på sitt jobb, jag hoppas att han kan hitta nåt nytt – nåt bra… Men vad?

I morgon kommer Emilia till oss. Eller kommer och kommer, Mange får givetvis åka ända upp till dalarna och hämta henne. Hon ha inte varit här på 2 månader nu, hon har inte velat komma. Trodde inte att hon skulle komma på ett tag till för hon har skickat brev om att hon misstrivs hos oss… Får se hur det blir med allt.

Jag måste försöka luta mig tillbaka en stund nu och se om jag får bukt på den här satans huvudvärken, måste passa på när lillsnutt sover middag. Hörs och syns! Au revoir!

Kommer av mig…

Att blogga hör inte längre till mina dagliga sysslor. Synd tycker jag själv, har nästan fungerat som en dagbok som jag kunnat använda för att blicka tillbaka med – minnas. Sommarens första halva finns nu enbart bevarad i mitt minne… I juni for vi till Skara Sommarland, sov i stuga två nätter och tog del av allt som erbjöd vårt så kallade stora familjepaket. Vi hade superkul! Över förväntan faktiskt! Jag som aldrig hade varit där innan kände starkt för att återvända igen nästa år. Veckan dessförinnan åkte vi ner till Falkenberg för att närvara vid min morfars begravning. Det tog på krafterna men jag kände att det var värt allting, hade verkligen inte velat missa det. Vi bodde i stuga på Skrea Camping tillsammans med Jonas, Karin och Linus. Vad har vi gjort mer? Hm… Vi har badat MASSOR! Från 1 juli började jag jobba vardagar, därmed var min mammaledighet över. Finito! Känns sorgligt men ändå helt ok. Skönt att ekonomin sätter fart faktiskt. Zandra är ingen bebis längre, hon börjar bilda ord och säger ”mamma”, ”pappa” och ”titta”. Hon förstår så himla mycket! Hon går riktigt bra oxå. Isabell är mer av en storasyster nu oxå, tar hand om henne och dom leker tillsammans. Det är såå kul att se! Isabells tal har satt fart ordentligt nu, hon pratar mest hela tiden om ALLT och hon snappar upp mer än vad man skulle vilja… Man får akta sin tunga med andra ord Om cirka 2 veckor börjar inskolning på dagis. Då är vi igång på riktigt, in i cirkeln och vandrar…

Återigen…

… sitter jag här, fingrarna stilla ovanför tangenterna… Orden kommer inte fram. Varför sätter jag mig då här? Kanske för att få ut mina känslor, vad vet jag. Den här dagen har allt gått i slow-motion, jag har inte orkat, inte velat, kanske till och med inte kunnat ta itu med särskilt mycket. Det är fullt tillåtet försöker jag intala mig själv men jag har dessa måsten hänger ovanför mitt huvud som ett svart moln som ger blixtrar ner i tankarna. Jag är konstig. Verkar utåt som en lugn och avslappnad person men inuti är det mycket som rör sig. Morfar ploppar upp titt som tätt idag. Helt förståeligt kanske. Det får helt enkelt vara såhär ett tag nu, döden är inget man tar med en klackspark. Inte jag i varje fall. Det är ett avslut, kanske till och med en början på nåt men så mycket vet vi inte än. Inte förrän man är där själv. Så än så länge innebär döden enbart sorg…

Zandra har sovit sin allra längsta tupplur idag, eller så känns det bara så på grund av omständigheterna. Hon sover än. Snart ska vi hämta Isabell på dagis, idag skulle dom ta en tur med ”Tuffis-tåget”. Hon har verkligen sett fram emot det så jag hoppas att det blev roligt! Ikväll ska vi till några kompisar, Robin, Anna och barnen. Ser fram emot det, ska bli skönt att tänka på annat. I morgon är det jobb för min del, känns helt ok faktiskt. Hm… Nä, jag får nog allt ta och väcka till lilla Törnrosa här inne så hon hinner äta innan vi ska gå… Bye!

Finns inte ord

En enda känsla av tomhet fyller mig, varken glad eller vidare ledsen är jag – bara tom. Igår fick vi beskedet om att vår morfar gick bort på operationsbordet, det tar väl ett tag innan det sjunker in. Jag fällde några förtvivlade tårar igår och sömnbristen var ett faktum. Nedstämd? Ja, det är klart! Morfar har bott 40 mil ifrån mig i hela mitt liv, varje sommar åkte vår familj ner till Falkenberg och hälsade på. Det var alltid höjdpunkten på semestern, nåt att se fram emot och längta till. Det var alltid lika kul! Man kände sig alltid välkommen i deras hem, saknad och älskad, uppskattad… Jag har så många fina minnen som ploppar upp nu en efter en. Sen man blev vuxen har vi inte setts lika ofta men de sista åren har jag skickat brev och sommaren 2009 åkte jag ner med min egna familj och visade upp Isabell. Det betydde oerhört mycket för mig och säkert för morfar oxå. I höstas satte morfar sig i bilen när min morbror skulle åka upp till oss, mot alla odds satt han i en bil i 40 mil trots plågor i kroppen. Jag tror han kände att det kunde vara hans sista chans att träffa oss. Det var första och enda gången han träffade Zandra. Han genomgick en stor operation igår och oddsen var 50/50, skulle han inte opereras så skulle det antagligen leda till en smärtsam död. Skönt är ändå att veta att han inte fick lida, hjärtat orkade bara inte och han somnade in under uppsikt av läkare. Morfar kommer alltid ha en varm plats i mitt hjärta…

Maj månad lider mot sitt slut…

Juni infinner sig nära nog. Sommar. Vad vi har längtat! I varje fall om vi blickar tillbaka dom senaste månaderna så har vi törstat efter solen och allt vad den bringar. Nu när värmen väl är här, träd, buskar och gräs är grönt och blommorna uti backarna står så är det egentligen ganska självklart. Inget konstigt och kanske inte sådär efterlängtat som man kände för ett tag sen. Man tar det för givet helt enkelt, såhär är årets gång. Bara det att årstiderna är lite mer framhävda numer, vinter är vargavinter, våren är tidig, sommaren är kanonvarm och hösten regnar konstant. Precis så ska det vara. Eller? Jag är lycklig över Sveriges fyra årstider, kan inte uppskatta den ena mer än den andra tror jag men när man närmar sig slutet av en årstid så längtar man till nästa och början av varje är ju fullkomligt underbar. Tycker jag i varje fall. Som förälder får man uppleva så mycket mer dessutom, det är som att återuppleva barndomen på nåt vis och visst var väl livet ändå ljuvligt när man var liten? Det fanns inga bekymmer. Grönska på byxorna, gå barfota, blod på armbågen, glass, en sticka i fingret, man sprang genom snår och skog, myggbett, cykla, bada, leka, leka, leka. Bara kul. Sommar är kul. Nu är vi där och vi passar på att (åter)uppleva allt vad det innebär

Regn när man är ledig

Jag har inget emot lite nederbörd, med betoning på liiiite! Men det känns som att vädret har svikit väldans mycket sista tiden och i synnerhet när jag har varit ledig. Less på’t! Eller när jag tänker efter så är jag visst emot nederbörd, finns inte mycket gott som det för med sig för lilla mig. Sitter man inne och ska så göra spelar det väl ingen roll, ganska fridfullt att se ut och höra ljudet av de smattrande regndropparna mot fönsterbläcket. MEN ska man ut, varken man vill eller inte så för det med sig maskar på marken, frissigt, krulligt hår och blöt i största allmänhet vilket inte är särskilt mysigt. Men nog om det.

Tisdag idag. Fick bli en så kallad städdag för min del, passade på direkt efter lämning på dagis i morse då man fortfarande var uppe i varv och Zandra sov som en stock. Har jobbat hela helgen och igår försökte jag aktivera barnen så gott jag kunde så städa, diska, dammsuga och tvätta lades på hyllan och fick inte hög prioritering. Men det kommer ikapp en en dag som denna, suck! Igår hade vi sällskap av Sara och Bella till Bryngelstorp för att hälsa på Anna-Karin, Hampus och Sebastian. Barnen lekte på väldigt bra tillsammans, det är kul att se Sara väntar barn så då finns det bebis att gosa med framöver. Syrran väntar ju oxå men bor en bit bort tyvärr

Isabell går på pottan som aldrig förr, vill till och med ”kissa letten” nu. Det är inte klokt vad fort det går! Zandra blir 1 år om en månad… Gaahh! Var har tiden tagit vägen?? Fattar inte :/

I eftermiddag kommer mamma och Janne och tar en fika med oss stenkullabor. Funderar på att röra iordning en kladdkaka… Vore nåt.

Lördag 21 maj

Det är märkligt vad tystnad gör med en, för mig är det ett sätt att ladda om batterierna. Jag behöver en stund varje kväll då jag bara är, det blir när barnen har somnat och man varvar ner. Man kan höra sina egna andetag och tankarna kan strömma fritt, kroppens alla muskler spänner av… Ikväll är en sådan kväll, jag är helt solo och ska jag vara ärlig så känns det väldigt skönt. Inte för att jag missfinner mig i min älsklings eller våra barns sällskap utan för det är just den där känslan av att hitta sig själv. Vara själv. Jag har alltid haft ett behov av detta, kan kanske verka märkligt för vissa men så är det bara. Alla är vi olika… som tur är!

Jaha… Dags att skriva lite dårå, men vad? Här sitter jag i soffans hörn med datorn brännande i knät. På bordet står ett påbörjat Pringlesrör och ett glas. Flickorna sover gott men lite oroligt eftersom dom är snoriga och hostiga. Mange är iväg och träffar sina jobbarkompisar ikväll.

Igår kväll unnade vi oss att skaffa barnvakt i form av Jonas och Karin eftersom vår biocheck gick ut idag. Vi gick och såg ”Fast and furious 5″, riktigt bra film! Det var skönt att få tid tillsammans, Mange och jag. Bara vi två. Det är inte klokt vad fort tiden går och vad lite tid och ork man har kvar för varandra när man skaffat barn. Vi har absolut inga problem, vi bråkar aldrig och allt är kanon men man måste ändå nån gång ibland stanna upp.

Shit, va trött jag blev. Bara sådär! SUCK! Det är väl dags att krypa till kojs snart… God natt Sverige!

Sommarvärme!

Det är kring 20 grader och sol ute, nästan skamset sitter jag inomhus och dessutom dragit igång datorn. Lillan sover, det är min ursäkt. Satt en stund på balkongen med en kopp kaffe och en god bok, riktigt härligt innan solen kommer dit – då blir det outhärdligt varmt såsom i ett växthus. Mange kallar det vårt terrarium, det säger ju allt. Jag har pysslat iordning en del därute nu, riktigt mysigt. Fick ett mini-växthus av Jonas, Karin och Linus när jag fyllde och däri har jag planterat tomat, gräslök och jordgubbar. Får se hur det går med det, gräslöken har tagit sig liiiite grann i varje fall.

Isabell är på dagis, hon gick dit aningen motvilligt i morse, mycket ovanligt för att vara henne. Hon har verkligen kommit in i den så kallade 2-årstrotsen nu. Det är mycket NEJ nu och ignorerar vad man säger till henne men det är inte värre än vad vi klarar av. Hon är väldigt duktig faktiskt!

Igår kväll fick jag hoppa in och jobba några timmar, mitt i läggningsproceduren här hemma men Mange fixade det galant. Känns underbart tryggt att veta att han grejar det på egen hand oxå utan smärre psykbryt för jag själv kan ibland känna att det är nära dårhuset just vid dessa tillfällen. Nu när barnen sover i samma rum krävs det lite eftertanke. Vi försöker att lägga Zandra före eftersom Isabell gärna vill ha sin barnskiva på när hon ska somna men det är inte alltid tröttheten följer våra rutiner. Det skiter sig ibland om jag säger så… Men vi försöker att vara hårda och för det mesta är dom utomordentligt duktiga Isabell ligger kvar i sin säng när vi har genomgått pottgång, ny blöja, pyjamas, välling, borsta tänder, läsa saga, bädda om och sätta på cd’n på låg nivå. Zandra har inte samma rutiner längre, förut var hon såå lätt att lägga för så snart hon fick sitt lilla huvud på kudden somnade hon av sig självt. Hon tycker nog att det är spännande att sova i barnrummet i en annan säng än vad hon är van vid. Det är nog bara en tidsfråga tills det kommer att fungera bättre. Nu fungerar det som så, ny blöja, pyjamas, välling, säga god natt till familjen sen ligga i sin säng och vi sjunger en sång eller två. Efter det lämnar vi henne, hon brukar ligga och snacka för sig självt, ställer sig upp och ibland sitter hon och leker med sina gosedjur tills hon blir trött. Skriker hon så går vi in och sitter vid spjälsängen en stund. Inte så svårt egentligen… Men när tröttheten styr eller går överstyr och dom vill sova i ungefär samma tid så brukar vi höra dom snacka inne i rummet, skrattar ibland men alltsom oftast väcker dom och stör varandra… Det kommer att bli bättre, det har det redan blivit. Allt handlar bara om rutin

Ska kirra iordning en lunch nu. Vad ska man hitta på…? Lutar åt köttfärssås och spagetti